Debatt ● markus degerman

Var är de konstnär­liga utbildning­arna på väg?

— Frågan om den konstnärliga praktikens status som utgångs­punkt och målsättning inom högre konstnärlig utbildning är beroende av att egen­arten kan bibehållas samtidigt som ramverk och tendenser tillkännages.

Markus Degerman
Rektor, Kunsthøgskolen i Oslo Markus Degerman
Publisert Oppdatert

Denne teksten er et debatt­inn­legg. Inn­holdet i teksten uttrykker forfatterens egen mening.

Konstnärlig utbildning 2035. Var är de konstnärliga utbildningarna på väg och var kommer de att vara om tretton år? Jag själv och de flesta som är konstnärer och som jobbar med att utbilda morgondagens konstnärer önskar nog att det även fortsättningsvis ska vara den konstnärliga praktiken som utgör grunden och målsättningen med utbildningarna. Men är det så säkert och vad är det för tendenser som ställer fältet inför svårlösliga frågor?

Det jag önskar reflektera kring är konsekvenser som ligger långt fram i tid samt att utvecklingen verkar lika mycket driven inifrån institutionerna som utifrån. Utan att jag går in på det i någon större grad så antyder den utveckling som hittills är driven inifrån institutionerna att det egna handlingsrummet är mer betydande än vad som ofta lyfts fram och att ett erkännande av detta i högre grad skulle öppna upp för mer långsiktigt strategiskt agerande.

Det konstnärliga utbildningsfältets framgång och livsduglighet avgörs framför allt av alla oss som jobbar i det.

Markus Degerman, rektor ved Kunsthøgskolen i Oslo

En bekant och övergripande utvecklingstendens är konstutbildningarnas integrering i ett universitetssystem. En utveckling som kan tyckas pågått länge men jämfört med medeltidens fakultetsindelning med filosofi, teologi, medicin och juridik är inkluderingen av konst som fakultet snarare att uppfatta som något nytt och ännu oavslutat.

På Kunsthøgskolen i Oslo så etablerades exempelvis ett doktorgradsprogram 2018 och så sent som 2020 tillsattes en prorektor för forskning.

Samtidigt har konstnärlig utbildning en egen och betydligt längre historik av hur konstnärer blivit upplärda och undervisade i de olika yrkena. Här finns paralleller till andra praktikorienterade utbildningar och yrken som i likhet med de konstnärliga utbildningarna successivt sedan 1990-talet blivit inlemmade i en växande universitetssektor.

En konsekvens för dessa utbildningar som tidigare ofta var yrkesinriktade högskolor är att forskning fått en ny och central betydelse för verksamheterna, vilket till exempel tillkännager sig genom förväntningar om att det ska bedrivas forskning/konstnärligt utvecklingsarbete samt att undervisningen ska vara forskningsledd, bara för att nämna två exempel.

För flera kunskapsområden skapar detta spörsmål kring vad forskningen bidrar med rent kunskapsmässigt utöver vad som redan framkommer genom praktiken.

Detta är ingen argumentation mot konstnärligt utvecklingsarbete eller mot universitetssektorn, de debatterna får anses avklarade sedan länge. Tvärt om har konstutbildningarnas inkludering i universitetssektorns strukturer med bland annat tre studiecykler och KUF/FoU-tid öppnat upp betydande möjligheter för konstnärer att fördjupa sig i utforskandet av sina intresseområden.

Samtidigt för dessa attraktiva möjligheter med sig konsekvenser som inte alltid förutsetts och som långt senare kan förändra utbildningarnas inriktningar och syfte.

Att få finansiering och tillgång till infrastruktur över ett tre till fyra år för att ta en ph.d-examen är en fantastisk möjlighet men det krävs också en avsevärd insats i arbete och tid vilket, precis som all annan examen, skapar ett behov om att avslutade studier ska innebära en skillnad och att de därför bör kunna ge något tillbaka.

För de studerande som aspirerar mot konstnärliga karriärer har denna skillnad hittills varit uppenbar eftersom utbildningarna gett uppenbara fördelar. Men, sett till vad en konstnärlig ph.d-examen bidrar med i en akademisk karriär har fördelarna inte framstått som lika självklara eftersom det av tradition är möjligt att bli professor på konstnärlig grund utan att vara disputerad.

En annan utvecklingstendens inom universitets- och högskolesektorn är att institutionerna i förväntas skapa översiktligare karriärvägar där det ska vara möjligt att i högre grad förutse progressionen från en nivå till en annan.

Till detta kan även den aktuella diskussionen om tillfälliga anställningar adderas där det är starka påtryckningar både inifrån och utifrån om att de konstnärliga utbildningarna bör överge sina särordningar med tidsbegränsade åremål.

Den internt drivna argumentationen på institutionerna handlar ofta om de konstnärliga utbildningssammanhangen bör försöka finna en balans mellan fast ansatta och åremål. Samtidigt blir det svårt att se hur ett sådant jämviktstillstånd ska kunna upprätthållas, eftersom det i sin utgångspunkt redan innehåller en ojämlik tyngdförskjutning i rättigheter mellan fast anställning och tidsbegränsning.

Att ett minskande antal anställda ska förmås upprätthålla en vad som framstår vara en abstrakt balans på bekostnad av sämre arbetsvillkor talar för att åremålsordningen med tiden snarare kommer att visa sig vara ett antingen eller spörsmål. I synnerhet när det är mer troligt att de tidsbegränsade kontrakten framför allt kommer att beröra odisputerade utan så kallad Kuf-tid snarare än de motsatta.

Tillsammans med ett ständigt ökande antal disputerande kan det se ut som att dessa tendenser bidrar att göra konstnärlig utbildning mer strukturellt lik annan utbildning inom universitetssektorn. Detta betyder i så fall att det med tiden kommer bli vanligare att gå mer eller mindre direkt från en Masterexamen till ett doktorandprogram för att så gå vidare till post-doc och andra anställningar i en akademisk karriär.

Nyeste artikler

Mest lest

Utifrån detta scenario framstår det inte längre nödvändigt att ha någon egen praktik som etablerad konstnär för att göra karriär inom det konstnärliga utbildningsfältet. Följaktligen skulle de kompetenser som institutionerna önskar fostra fram och söka efter vid rekryteringar fokusera mer på meriter som är interna förvärvade i utbildningssektorn snarare än meriter som förvärvats i det professionella konstnärliga utövandet.

Genom att se till länder som redan befunnit sig länge i denna utveckling går det att skapa sig en bild av vad framtiden kan tänkas föra med sig. I Australien införlivades de konstnärliga utbildningarna i universitets- och högskolesektorn redan 1988 och landet är därför ett av de sammanhangen med längst historik av denna integration.

Föga förvånande har konstnärlig utbildning blivit påverkad av de normer som gäller inom universitetssektorn i övrigt, exempelvis genom att etablera forskning som måttstock för kvalitet samt för tillkännagivanden och belöningar.

Vad det australiensiska exemplet med andra ord pekar på är hur omställningen förändrat vad som premieras i form av kompetenser och att de i hög grad är påverkade av de incitamentsstrukturer som universitetssektorn opererar efter.

Universitetslagen i Norge tar redan i första paragrafen upp konstnärligt utvecklingsarbete och forskning som jämställda och parallella inriktningar vilket gör att det norska sammanhanget i alla fall på papperet ser ut att garantera konstutbildningarnas en kunskapsmässigt självständig utvecklingsmöjlighet.

Samtidigt ska som sagt inte det konstnärliga forskningsfältets i jämförelse beskedliga storlek, korta akademiska tradition och historia förringas. Att inte utgöra normen i ett sammanhang skapar ofta ett förklaringsunderläge för den som representerar undantaget. Ett problem med att vara i ett förklaringsunderläge är att det åtminstone på kort sikt blir svårt att vinna gehör och att det därför kan ge sämre utdelning.

I ett sådant scenario kan assimilering framstå som en lockande lösning på problematiken, en strategi som dock kan visa sig vara långsiktigt självdisintegrerande.

Den andra strategiska ytterligheten för att hantera ett minoritetsunderläge och att inte representera det normativa är att dissociassera sig genom ett inlåsande av egenarten i ett fixerat tillstånd och samtidigt ignorera vad som fungerar och ger politiskt effekt.

Om assimileringsstrategin leder till självdisintegrering så leder dissociassionstrategin till ensamhet i och med att all anpassning, även sådan som handlar om att samspela med andra, förstås som existentiella eftergifter.

Det är bara tretton år fram till 2035, vägen dit kommer fortsätta att innebära en balansgång mellan att få ihop vad som fortfarande är en oförlöst ekvation mellan att vara relevant i förhållande till de professionella konstfälten utanför akademins väggar eller att vara relevant i förhållande till interna och i ökande grad tvärvetenskapliga akademiska fält.

Frågan om den konstnärliga praktikens status som utgångspunkt och målsättning inom högre konstnärlig utbildning är beroende av att egenarten kan bibehållas samtidigt som ramverk och tendenser tillkännages.

Vägen till egna handlingsrum går via ett kreativt översättningsarbete som kommer att kräva både ett givande och tagande samtidigt som lockelserna i regression och total eftergivenhet hålls på armlängds avstånd.

Det konstnärliga utbildningsfältets framgång och livsduglighet avgörs framför allt av alla oss som jobbar i det.

Les også:

Følg flere debatter i akademia på Khronos meningsside

meninger master ph.d postdoktor markus degerman kunsutdanning kunsthøgskolen i oslo debatt bachelor student uh-sektoren
Siste fra forsiden:
Powered by Labrador CMS