Åremålens vara eller inte vara

Denne teksten er et debatt­inn­legg. Inn­holdet i teksten uttrykker forfatterens egen mening.

ÅREMÅL| Konstnärliga utbildningar har i universitets och högskolelagen sedan länge haft ett undantag för att anställa i åremål då utövande konstnärlig kompetens ingår som en väsentlig komponent i kompetenskravet. Åremålen är i regel sex plus sex år och kan maximalt ge 12 års anställning.

Ett problem med debatten om åremålens vara eller inte vara är att den ofta begränsas till partsinlägg och att den därför förbiser det som ligger lite vid sidan av parternas, dvs. fackföreningar och institutionernas, mest omedelbara blickfång. Fackförbunden gör naturligtvis vad som kan förväntas av dem och driver den aktuella diskussionen som ett led i att stärka sina medlemmars anställningsförhållanden medan institutionerna, som därför inte äger frågan, hamnar i en reaktiv position som mestadels svarar på tilltal.

Vanligtvis inskränker sig argumentationen till vad som ska räknas som en tillfällig anställning, om institutionerna bruk av anställningsformen är att betrakta eller inte samt statistik över andelen anställda i olika kategorier. Detta är visserligen helt i sin ordning men grupper och perspektiv som faller utanför detta blir därmed inte tillräckligt belysta eller hörda vilket ger en begränsad grund för att komma fram till vad som önskas av utbildningarna och hur vi ska komma dit.

För att kunna teckna en bild av vad som är önskvärt med utbildningarna bör den ovan beskrivna och internt präglade debatten därför kompletteras med hänsyn till de konstnärliga utövare som inte (ännu) är anställda som forskare*, lärare eller professorer och de arbetsliv som utbildningarna vänder sig mot.

midlertidighet

Krangler om åremål i kunstutdanningene

Det konstnärliga fältet är som bekant brett och inrymmer bland annat sådant som billedkunst, dans, design, musik, scenekunst, konsthantverk, arkitektur, litterär gestaltning, bara för att nämna några inriktningar. Vidare innefattar konstnärens arbetsliv ofta att vara frilansande egenföretagare med uppdrag riktade mot aktörer som förmedlar och omsätter konstnärliga arbeten och kompetens, vilket till exempel kan vara museer, teatrar, gallerier, scener och inte minst utbildningsinstitutioner.

Utgångspunkten för stortingsmeldingen St. 16 2020-2021 var att utbildningsinstitutionerna och arbetslivet måste ha ett tätare samarbete för att samhället ska vara rustat för kommande förändringar. Kultur och konst nämns inte explicit men det är svårt att förbise att kultur har en viktig roll i att hantera och bearbeta de förändringar vi möter, kort sagt i uppbyggandet av ett samhälle. Det uttrycks även förväntningar från regeringen om att studenter som utexamineras ska vara i stånd att kunna fortsätta utveckla sig själv och vara förberedda för att starta egna verksamheter. Förväntningen är vidare att högskolor och universitet ska ta ansvar för att etablera ett gott samarbete med arbetslivet för att på så sätt säkerställa en god kvalitet i utbildningen.

Det finns en mängd uppfattningar om vad kvalitet i högre utbildning innefattar men några kriterier som brukar återkomma handlar om genomföring och relevans. Dessa två kriterier har dessutom visat sig sammanbundna genom att studenters slutförande av studier är beroende av deras upplevelse av utbildningen som relevant.

Diskussionen kring åremålen griper alltså in i en debatt rörande de konstnärliga utbildningarnas inriktning där vägvalet ytterst handlar om konstnärliga studier ska inrikta sig mot arbetslivet, dvs. mot utövande konstnärliga praktiker, eller mot vidare studier och akademiska karriärer. Den griper också in i de förändringar som tillkommit sedan 2004 då högre utbildningar av konstnärer i Norge införlivade Bolognaprocessens struktur med tre studiecykler med grundnivå, avancerad nivå och forskningsutbildning. Särskilt den sistnämnda nivån med forskning, eller konstnärligt utvecklingsarbete som det kommit att benämnas i Norge är av intresse i förhållande till belysningen av åremål från perspektiv baserade i arbetslivet och hos professionella utövande konstnärer utan anställning i UH sektorn.

Utan att ta ställning för eller mot åremålen borde ett akademiskt inriktat sammanhang vara intresserad av att få debattera anställningsformernas förhållande till forskningen, inte minst beträffande sådant som berör forskningens relevans och förmedling. Idag sker mycket av forskningen i kontakt med institutioner utanför institutionernas väggar för att på så sätt få tillgång till infrastruktur, en forskare kan exempelvis samarbeta med en konsthall, ett museum, eller en scen. Detta går i sin tur att relatera till argumentationen om att breda samarbeten mellan arbetsliv och universitet och högskolor ger bättre möjligheter för medskapande processer men att bägge parter då också måste se en nytta. Ska framtidens forskning och kunskap ”trickle down” ut ur den akademiska pyramidstrukturen eller är det en mer organisk modell för detta som bör eftersträvas?

I den generella debatten om anställningsformer inom UH sektorn förs det fram argumentation om att de framtida anställningsstrukturerna ska bidra att stärka kunskapssektorn och stödja den akademiska aktiviteten som behövs för att möte de pågående förändringarna i samhället. Det riktas också fokus mot att anställningsstrukturerna ska ge incitament för de talangfulla så att de uppfattar en karriär inom det akademiska som attraktiv och kan rekryteras.

Högre utbildning av konstnärer och praktikinriktad forskning inom det konstnärliga området utgör i sammanhanget mycket marginella delar i UH sektorn och representerar i många fall undantag från det som utgör regeln. Universitets och högskolesektorn tenderar som många säkert erfarit att strömlinjeforma det mesta av regelverk som kommer i dess väg. Det finns därför mycket som pekar på att många särdrag inom de konstnärliga utbildningarna kommer att bli allt mer anpassade med UH-normen, till exempel beträffande anställningsformer och regelverk men också sådant som karriärvägar och rekrytering.

Detta är inte nödvändigtvis något som i alla avseenden innebär förbättringar. Få konstnärliga utbildningar har problem med rekrytering, tvärt om genererar många utlysningar så pass många högkvalitativa ansökningar att de tar ansenliga resurser att behandla. Rekryteringen till många tjänster är internationell och konstnärliga utbildningssammanhang utgör troligen några av de mest internationaliserade inom UH sektorn. Hur kommer en övergång till fasta tjänster påverka utbildningssammanhangen i förhållande till rekryteringen och en i dags dato höggradig internationalisering när institutionernas värdering av enkelheter i praktikaliteter kan bli tyngre vägande parametrar gentemot innovativ kompetens vid anställningar?

Den konstnärliga forskningsutbildningen har också vissa särdrag som skiljer sig gentemot andra akademiska områden. Exempelvis är medelåldern för doktorander i jämförelse med de flesta andra akademiska områden hög. En anledning till detta är att det hitintills setts som viktigt att forskningsprojektet formuleras utifrån en konstnärlig praktik, dvs att forskningen har en utgångspunkt i vad som traditionellt kan ses som ett konstnärskap. Detta bottnar i uppfattningar om vad som kännetecknar konstnärlig kunskap och kan därför även ses som en fråga om vetenskaplig och karriärmässig hållbarhet där ackumuleringen av kunskap sker i och genom den konstnärliga praktiken. Den konstnärliga forskningen i Norge har i hög grad varit präglad av en idé kring forskningen som praktikledd och att den sker i och för konsten, vilket också ska ses som en förklaring till tidigare nämnda forskningssamarbeten med arbetslivet utanför utbildningsinstitutionerna.

Åremålen kan utifrån en diskussion om relationer, kontakter och relevans till de professionella konstnärliga fälten uppfattas som en del i en skiljelinje mellan olika uppfattningar om kunskap, hur den kommer till liv, manifesteras och vidareförs. Detta kan bland annat ses i diskussioner kring miljöbyggande och hur detta kan och bör struktureras. Den konstnärliga forskningens utveckling i Norge skedde inledningsvis på egna premisser under det nationella programmet för Kunstnerisk utviklingsarbeid. I och med förändringar som bland annat införandet av en egen konstnärlig PhD grad samt att de institutionerna själva tog över ansvaret för stipendiaterna från det nationella programmet för kunstnerisk utviklingsarbeid har synen på den konstnärliga forskningens utveckling kommit att bli mer pluralistisk men därför också mindre samstämmig. Mångfalden är i sig positiv men det sistnämnda försvårar samverkan vilket betyder att andra frågor och intressen än forskningens framtida utveckling får enklare att ta över debatt och fokus.

Frågan om åremålens vara eller inte vara bör som sagt helst finna svar i ett helhetligt perspektiv som tar sin utgångspunkt i samhällsuppdraget att vi ska utbilda studenter som möter arbetslivets kompetensbehov. Vad kompetensbehovet innebär handlar som tidigare nämnts ytterst om konstnärliga studier ska inrikta sig mot arbetslivet, dvs. mot utövande konstnärliga praktiker, eller mot vidare studier och akademiska karriärer. Vilket, bara för att ha detta sagt, handlar om en diskussion kring utgångspunkter för verksamheten snarare än att alternativen utesluter varandra. Kompetensbehovet ska också sättas i samband med utbildningarnas dimensionering där vägval i förhållande till inriktning kan tänkas få effekter på antal och sammansättning av sökande.

Att bli anställd i ett åremål på upp till tolv år är kanske inte direkt att betrakta som en tillfällig anställning men den erbjuder definitivt en begränsning i jämförelse med en fast anställning. Ett borttagande eller ytterligare begränsningar av undantag som åremål, bistillingar eller andra lösningar för att upprätthålla utbyten mellan arbetslivet öppnar heller inte upp vägen mot undergång för institutionerna men kan ändå medföra så pass stora förändringar att forskningens inriktningar påverkas så att de blir mindre relevanta för arbetslivet. Slutligen, vilket sällan tas upp som en del i diskussionen kring konstnärers arbetsmarknad är att en ökad grad av fasta tjänster inom utbildningssektorn korresponderar med en minskning av arbetstillfällen inom undervisning.

Vilken väg som än väljs beträffande åremålens vara eller inte vara vore det önskvärt att bredda diskussionens förankringar och omsorger så att slutresultatet både kan ge ansatta goda och rättvisa arbetsförhållanden samtidigt som de inte försätter utbildningsinstitutionernas verksamhet i splendid isolation.

*Kunstnerisk utviklingsarbeid är sedan 1995 introducerat i Universitet og høyskoleloven och är där likvärdigt med forskning. På engelska översätts Kunstnerisk utviklingsarbeid till Artistic Research. I Sverige, Finland och Danmark används i sin tur vanligen termen Konstnärlig forskning även om det går att uppfatta en tendens mot att omnämna forskningen inom det konstnärliga ämnesområdet som kort och gott: forskning – vilket är den term jag valt att använda i texten med förhoppningen om att göra begreppsbruket mer tillgängligt även för läsare utanför den mest invigda gruppen.

(les videre under AnnonseN)

Last ned Khrono-appen og få varsel om den viktig debatt og nyheter.
Last ned til iPhone - Last ned til Android
-