Debatten om samer: Jag noterar att jag inkompetensförklaras på ett tämligen grovt sett

Denne teksten er et debatt­inn­legg. Inn­holdet i teksten uttrykker forfatterens egen mening.

Mitt besök i Alta i november 2022 har gett upphov till en ganska uppjagad och polariserad diskussion i Norge; i Khrono, Nordnorsk debatt och i sociala medier. Det mesta av diskussionen handlar om huruvida arrangörerna i Alta utsattes för otillbörliga påtryckningar i syfte att de skulle avboka mig. Jag ska inte kommentera det här då den diskussionen primärt är något för andra involverade.

LES VIDERE ETTER ANNONSEN

FÅ NYHETER PÅ MOBILEN
Last ned Khrono-appen!

les også:

Sentrale stemmer ved UiT skal ha forsøkt å stoppe foredrag om sameforskning

Jag noterar också att jag inkompetensförklaras på ett tämligen grovt sett. Det hävdas att en historiker av min sort varken kan eller ska värdera humanvetenskaplig forskning om samer. Professor emeritus Jens-Ivar Nergård menar exempelvis att kunskapsgapet mellan historievetenskapen och den humanvetenskapliga forskningen om samer är lika stort som den är mellan kirurgi och astrofysik. En betydande överdrift, om ni frågar mig. Det verkar också som om Nergård aldrig hört talas om generiska kunskaper och den vikt dessa särskilt tillskrivs inom humanvetenskaperna. Inom dessa vetenskaper är det relativt vanligt att forskare rör sig över organisatoriskt tillkomna institutions-/ämnesgränser. Det är ju också så att erfarna forskare ofta tillfrågas att sitta i betygsnämnder vid disputationer, trots att de är verksamma i ett annat ämne än det som doktorsavhandlingen behandlar (kirurger torde dock mera sällan gästa betygsnämnder i astrofysik…).

les også, debatt:

Det er en virksom og innskrenkende ytringskultur ved UiT Norges arktiske universitet

Nergård och en del andra som yttrat sig i denna diskussion menar att mina närmare 40 års tvärvetenskapliga historieforskning med fokus på 1800- och 1900-talen – som ofta överlappat med sociologi, pedagogik, socialpsykologi, etnologi, religionsvetenskap, ekonomisk historia – inte gett mig insikter möjliga att tillämpa när det gäller humanvetenskaplig forskning om samer. Till detta ska läggas att jag sedan 1980-talet följt 10-talet forskningsprojekt rörande samers livsvillkor vid min institution i Umeå (jag har även varit huvud- och biträdande handledare för doktorander som skrivit om samer). Majoriteten av dessa projekt har producerat manuskript som diskuterats vid vårt högre vetenskapliga seminarium, utan att vi närvarande forskare upplevt oss som inkompetenta «kirurger». «Sameforskningens» källor, metoder och teorier är kort sagt inte så annorlunda dem som används inom andra humanvetenskapliga ämnen. Och som hävdats i debatten – ett visst utifrånperspektiv kan också ibland vara en tillgång; det gäller så klart alla fält, inte enbart forskningen om samer.

les også, debatt:

Da ønsket om scenenekt kom til Sápmi

Jag ska ägna resten av detta genmäle till påståendena att jag 1) likställt samerörelsen med nazismen samt 2) att jag i Alta «argumenterat for å avskaffe samiske rettigheter», som Kristin Gregers Eriksen skrev i Khrono.

Mitt föredrag i Alta var – som jag inledningsvis förklarade (och visade i min power point-presentation) – i huvudsak baserat på två vetenskapliga texter; en under utgivning, en under granskning. I ett försök att här i Khrono förklara och förtydliga det jag sade i Alta kommer nu två citat från dessa texter som uttryckligen behandlar folktankens politiska dimensioner i ett historiografiskt perspektiv (den som tycker att citaten upplevs lösryckta ur sitt sammanhang måste tyvärr vänta till det att texterna publicerats i sin helhet).

Första citatet (från texten «Forskaren som ’allied other’» , s 119­–120, i boken Hålla huvudet kallt. Om distanserat engagemang i en uppjagad tid, Li Bennich-Björkman, Sverker Gustavsson & Mats Lindberg, Daidalos förlag, utges vecka 7, 2023):

• Idealet om forskningens frihet måste ständigt försvaras när det naggas i kanterna, av politiker, näringslivsintressen och andra universitetsexterna aktörer – men också när den hotas av inomvetenskapliga aktörer och teoribildningar. I forskningen om samer handlar det bland annat om en politisk aktör (Sametinget) som efterlyser forskning om/med ”samiska” värdegrunder, kunskaper, etc., nästa gång handlar det kanske om politiska krafter som vill att forskare ska visa på ”svenskhetens” annorlundahet, svenskars närhet till naturen, deras andlighet och hur svenskar i dessa avseenden är annorlunda än andra ”folk”. De tankar om olika folk med en ursprunglig en gång för alla given central identitet som finns inom delar av svensk forskning om samer […] och som liknar de som finns inom extremhögern, är enligt min mening djupt problematiska. Finns folkminoriteter av essentialistiskt slag, så finns det också majoritetsfolk med tidlösa och platsspecifika egenskaper, och då bör också de beforskas i en positiv bevarandeanda. Vill vi ha det så?

les også, debatt:

Når kritikk blir forstått som «kansellering» er den faglige samtalen avlyst

Därefter återges här ett citat från artikeln som är under peer review-granskning (med titeln «Den ädle «vilden» åter? – En kritisk granskning av svensk humanvetenskaplig forskning om samer» ):

• Äldre tiders tankar om samer som Nordkalottens ”urinnevånare”, 1870-talets riksdagsdebatter om den ”lappska folkstammen” eller Elsa Laulas utsagor om ”den lappska rasen”; dessa och liknande folkbegrepp ges samma innebörd som det urfolksbegrepp som senare etablerats, särskilt sedan FN:s urfolksdeklaration 2007. 1800-talets primordialistiska romantiska folktanke – en nation ett folk – blandas med senare tids socialkonstruktivistiskt baserade synsätt rörande etniska grupper. Den nödvändiga historiseringen av de samiska folkbegreppen saknas alltså. Det kan även bidra till legitimera ett nutida politiskt språkbruk där ”folk”, i enlighet med den äldre rasistiska primordialistiska folktanken, ses som homogena kollektiva subjekt, med en historia, en kultur etcetera.

Jag har alltså inte likställt samerörelsen med nazismen eller det som dagens ultrahögergrupper vurmar för. Mina resonemang om urfolksforskningens romantiska nationalism, och påvisande av likheter med den mytologiserande folkromantik som fanns under 1800-talet, finns för övrigt också hos många andra forskare som sysslar med urfolksforskning. Det är alltså inget isolerat hugskott hos en egensinnig, «kontroversiell» umeåhistoriker*

Vad gäller «avskaffandet av samiska rättigheter» är det givetvis så att min kritiska granskning av postkolonial/urfolksmetodologisk forskning om samer kan ha politiska implikationer (ingen forskning är för övrigt politiskt värdeneutral). Men forskningens nödvändiga problematisering av samer som kollektiv kategori får inte stoppas eller hämmas, formellt eller informellt, av dylikt. Det finns som redaktörerna till det norska praktverket Samenes historie fra 1751 til 2010 påpekat en risk att forskare avstår från att granska hur en urfolkskategori skapas eftersom det kan stå i ett, som de skriver, visst «spenningsforhold till urfolksmetodologiens vektlegging av at forskningen skal tjene urfolkenes interesser» (s. 27). Jag menar precis som redaktörerna Astri Andresen, Björg Evjen och Teemu Ryymin att forskare i sådana intressekonflikter ska vägledas av de principer som gäller inom vetenskapen.

Avslutningsvis: den diskussion som nu uppstått bekräftar det jag och många andra starkt upplever när det gäller forskningen om samer; att vissa saker inte får sägas eller skrivas. Dette passer seg ikke her, for å si det på (godt) norsk. Det är djupt bekymmersamt. Det är en uppjagad tid och det gäller att hålla huvudet (lite) kallt.

* (se t ex Paul Atkinson & Anne Ryen, ”Indigenous Research and Romantic Nationalism”, Societies 2016, 6, 34.)