Debatt ● Jonny Hjelm
Den svenske historieforskeren: En siste replikk i debatten
Det er utfordrende å drive historieforskning i utsatte grupper når kildene er kommer fra samfunnseliten, skriver Jonny Hjelm.
Publisert
Denne teksten er et debattinnlegg. Innholdet i teksten uttrykker forfatterens egen mening.
Detta är en replik till professor emeritus Jens-Ivar Nergård senaste inlägg i Nordnorsk debatt samt nu också Khrono. Det rör sig om en kort replik eftersom han tillskriver mig åsikter och positioner som inte känns meningsfulla att kommentera. Men några saker:
LES VIDERE ETTER ANNONSEN
FÅ NYHETER PÅ MOBILEN
Last ned Khrono-appen!
Mitt föredrag i Alta var, vilket uttryckligen betonades, baserad på humanvetenskaplig forskning om samer gjord av forskare vid svenska universitet och i huvudsak om samer på svensk sida Sápmi. Innehållet antogs ha en viss relevans för en norsk publik, men förnorskningspolitiken, hur den kom till uttryck i norska skolor med mera, berördes inte mer än indirekt.
Jag var en av många humanvetare världen över som inspirerades av 1970- och 1980-talens ”history from below”-rörelse. (Jag ser mig för övrigt mer som arbetslivs- och fackföreningshistoriker än idrottshistoriker, den akademiska position som Nergård tillskriver mig.) En huvudfråga för många av oss rörde respekt och hantering av resurssvaga människors livserfarenheter, dels etiskt då många ämnen – barnlöshet, misshandel, fattigdom, mobbning i arbetsliv och skola med mera – kunde upplevas svåra även om många år förflutit, dels hur vi som forskare skulle överbrygga den sociala och kunskapsmässiga klyfta som fanns mellan oss och de vi mötte i intervjuer eller i skriftliga källor av personlig karaktär (brev, dagböcker etc.). De etiska dimensioner och problematiseringar som fokuseras inom den så kallade urfolksmetodologiska strömningen är inte så urfolksunika som många vill göra gällande. Många ”underifrån-forskare” har brottats med dessa frågor i decennier. Det gäller givetvis även problemet med så kallade elitkällor då det oftast är samhällseliter som producerat källor om resurssvaga människor. Vi tvingas med andra ord behandla livsvillkoren för daglönare, kvinnor, barn, förståndsnedsatta etc., via elitproducerade källor, men också ibland med hjälp av materiella artefakter/lämningar, vilket ofta är en svår utmaning, men som alltså – återigen – inte är något unikt för forskning som rör samer.
Nergård undrar om ”samiske forskare” bör utveckla beröringsångest ”til de samfunn de er best kvalifiserte til arbeide med?” Kanske övertolkar jag detta…men menar Nergård att vissa forskare – nämligen ”samiske forskare” – har ett automatiskt kunskapsförsprång (”best kvalifiserte”) genom att de identifierar sig som samer/har levda erfarenheter som samer? Det rör sig alltså om den så kallade ståndpunktsteorin, överförd till forskningen om samer, och som finns i svensk forskning om samer (det var en av de saker som behandlades under föredraget i Alta). Eller menar Nergård med ”samiske forskare” helt enkelt forskare som ofta sysslar med samers liv och historia?
Avslutningsvis: Nergård menar att jag kan lära mig mycket genom att läsa det norska praktverket ”Samenes historie fra 1751 til 2010”. Det stämmer helt visst. Ett imponerande arbete. Men jag tror inte det var därför som Historisk tidskrift sommaren 2020 kontaktade mig och undrade om jag kunde recensera boken. Det var väl snarare så att jag ansågs vara kompetent att anförtros detta uppdrag. Recensionen publicerades i Historisk Tidskrift, nr. 1, 2022.
Detta är mitt sista inlägg i denna debatt.
