Världen behöver fler som kan ställa bra frågor

Denne teksten er et debatt­inn­legg. Inn­holdet i teksten uttrykker forfatterens egen mening.

I Khrono har det den senaste tiden debatterats om det är en god idé  eller inte en god idé att erbjuda studenter färdiga problemformuleringar («problemstilling» på norska) då det är dags att göra/skriva masteruppsats. I bägge debattinläggen — som båda är insiktsfulla — saknar jag dock en definition av termen «problemformulering».

Min egen erfarenhet, från handledning av uppsatser inom området för organisation, ledning och arbetslivsfrågor, är att (alltför) många studenter av okänd anledning förefaller tro att en problemformulering är en fråga, vilket i sig inte nödvändigtvis måste vara fel. Långt värre är att såpass många av dem tror att «vilken-som-helst fråga» är en problemformulering. Det är inte ovanligt att studenter som problemformulering önskar använda en fråga som de själva kommit på eller som den verksamhet de önskar göra/skriva sin masteruppsats för önskar få besvarad — utan närmare litteraturgenomgång eller problematisering.

Debatt ● Abrahamsen, Selvik og Moen

Forhånds­definerte problem­stillinger bør unngås i masteroppgaven

Lite provocerande har jag ibland föreslagit att termen «problemformulering» helt borde undvikas — av såväl studenter som av oss lärare — vilket förståeligt nog har väckt undran bland kolleger. Intentionen har emellertid inte alls varit att ta bort det inom akademin så viktiga inslaget att på basis av litteraturstudier formulera ett problem som är angeläget och möjligt att lösa. Avsikten har istället varit att undvika att existensen av en (dåligt formulerad) problemformulering tas som intäkt för att de har det som termen problemformulering står för. Min misstanke är att termen som sådan ibland kommit att ersätta det för akademisk utbildning så viktiga innehållet — alltså att hjälpa dem avlära idén om att «så länge det finns en fråga finns det ett problem».

För mig är en problemformulering helt enkelt att problemet som ska behandlas formuleras, något jag knappast är ensam om att anse (se t.ex. Forskningens ABC i Sykepleien eller Store norske lekikon). Jag brukar säga till studenterna att om det finns kunskap som besvarar din eller verksamhetens fråga så finns inget problem (i akademisk bemärkelse). Varje problemformulering, påpekar jag för dem, kan börja med att «problemet är att det saknas kunskap om...». 

Lösningen på ett välformulerat problem i akademisk bemärkelse kan aldrig vara att studenten själv eller verksamheten får fatt i, till exempel, en redan publicerad bok och där finner svaret. Problemformuleringen måste dessutom ha någon typ av generell bäring; förklara varför det är viktigt att lösa problemet; och gärna också peka på för vem/vilka det är ett problem samt vad som skulle kunna uppnås om problemet löstes (det vill säga om den avsaknade kunskapen fanns).

Debatt ● Tore Bonsaksen og Skender Elez Redzovic

Ti grunner til å bruke forhåndsdefinerte problemstillinger i masteroppgaven

Att formulera ett problem i denna betydelse är inte enkelt, och innehåller alltid litteraturstudier. På masternivå kan vi givetvis inte kräva att studenterna tar del av all relevant litteratur, men jag brukar föreslå eller till och med kräva att de åtminstone tar del av några vetenskapliga artiklar på engelska. Men processen att lära sig ställa bra, akademiska frågor måste börja långt innan det är dags för studenterna att göra/skriva sina masteruppsatser. Helst skulle sådan träning vara ett naturligt inslag under hela utbildningen.

Om det är denna betydelse de båda debattartiklarna som refererades till ovan ger termen problemformulering, så menar jag att vi inte ska erbjuda färdiga sådana till studenterna. Däremot kan vi, vilket föreslås av Abrahamsen, Selvik og Moen, gärna erbjuda teman inom vilka de får utforma problemformuleringar. Vi kan också hjälpa studenterna att utveckla goda problemformuleringar med utgångspunkt i deras egna intresseområden eller i frågor som verksamheten de önskar göra/skriva masteruppsats för/om upplever att de har behov av att få besvarade.

Vi bör dock inte acceptera studenters eller verksamheters undringar som slutgiltiga problemformuleringar. Att lära sig att ställa goda frågor är en alltför viktig del av universitetsutbildning, för att studenterna ska erbjudas färdiga problemformuleringar.

Som den dessvärre avlidne svenske konstnären Lars Vilks sa, under en föreläsning i Sverige för många år sedan (2008 om jag minns rätt), är en skillnad mellan vetenskapen och konsten att vetenskapen besvarar frågor medan konsten ställer frågor. I detta avseende borde vetenskapen ta åtminstone lite mer inspiration från konsten.

Mitt bästa argument för att mena att det är så viktigt att vi hjälper studenterna att lära sig ställa bra frågor? Svar finner dem som tar del av nyhetsflödet!

Debatt ● Anders Örtenblad

Är vi helt säkra på att vi är på rätt väg? Om tävlandet inom akademin