Om Nord, forskning och strukturer

Nord är ju ett relativt nybildat universitet med en intressant geografisk struktur med huvudcampus i Bodø och åtta mindre campusmiljöer. Dessa skall, enligt rektors förslag, minskas till två campus och ett antal mindre studiemiljöer. Huvudcampus förblir Bodø medan Levanger i Trøndelag är föreslaget som ett komplementärt campus i Trøndelag. Till saken hör ju också att NTNU är den stora akademiska draken i Trøndelag, men utan visioner att knyta till sig den gamla Høgskolen i Nord-Trøndelag. Det blev istället ett konstlat äktenskap mellan Universitetet i Nordland (Bodø), Høgskolen i Nesna och Høgskolen i Nord-Trøndelag. Det blev Nord universitet, med en geografisk spridning som motsvarar en femtedel av Norges yta. Fantastiskt. Och omöjligt. Eller åtminstone utmanande.

Med en utmanande geografisk struktur i det nybildade universitetet tillsattes förstås en utredning och den norska regeringen och de folkvalda i Stortinget fegade ur och la hela det praktiska utredandet och beslutandet på den lokala ledningen på Nord universitet. Den ledningen får nu kritik för att förslaget av många uppfattas som ett ödeläggande av lokala campusmiljöer och befintliga strukturer. Alla bevakar sitt eget.

Det rektor föreslår är en nedläggning av några campusmiljöer och sammanslagning/överflyttning av studier, studieprogram och ämnen inom Nord universitetet. Universitetet har också redan beslutat om nollintag på flera program och studieinriktningar. Bevekelsegrunden för nollintagen varierar. För få sökande och kompetensbrist är det som oftast anges som orsak.

Den vi nu får bevittna är både förståeligt och naturligt. Tror inte någon hade förväntat sig något annat. Jag har också medverkat i processen genom att ha deltagit i samråd, fått information och jag har också uttryckt min åsikt att för mitt eget vidkommande så kan rektor flytta mitt kontor till månens baksida, jag gör mitt jobb i alla fall (där studenterna finns och dit jag väljer att förlägga min forskning). Men jag har ju också ett ansvar att medverka till att helheten blir bra i relation till det uppdrag vi har och de studenter vi utbildar.

Les også:

Misvisande argumentasjon i debatten om InnoCamp Steinkjer

Universitetsledningen argumenterar för den klassiska uppfattningen om betydelsen av geografisk samlokalisering av kompetens och resurser för att uppnå målen med goda utbildningsmiljöer och högre produktivitet i forskningen. Det finns stöd för detta i forskningen men också för det omvända. På kort sikt finns kanske inte så stora möjligheter att drastiskt utveckla något. Vad som sker på lång sikt och om till exempel den föreslagna campusmiljön i Levanger kan utvecklas till något stort står skrivet i stjärnorna.

• Les også: Sammen skal vi utvikle et Nord universitet for fremtiden

Argumenten att exempelvis lärarutbildning skall berika forskning och utbildning inom andra områden är meningslösa och saknar grund. Vad som föreslås är att plocka isär befintliga utbildningar med stor potential. Ett av de mer remarkabla exemplen är mediautbildningarna på Steinkjer. Mediautbildningarna är ett av Nord universitets flaggskeppsutbildningar och har status som Center of Excellence in Education. Utredningens förslag att flytta dessa till Levanger är i bästa fall ogenomtänkta. Här kunde man nog fundera ett varv till. Gör det!

Varför? Jo. Universitetens själ och hjärta och själva blodomloppet utgörs av våra fantastiska, ambitiösa och glada studenter. De utgör blodomloppet i universitetens kropp. Skillnaden mellan ett universitet med forskning och utbildning å den ena sidan och ett forskningsinstitut utan grundutbildning å den andra sidan, är just studenterna. En del av studenterna går vidare till doktorandstudier och en del blir nya yngre forskare. Universitetens klassiska ide är kunskapsbildning och kunskapsförmedling. I det senare utgör ett kritiskt förhållningssätt till kunskapen en grundbult. Den mångtusenåriga idén med ett universitet eller en akademi är just kraften som alltid kommer underifrån, från våra studenter och stipendiater. Föreläsningen och seminariet är universitetens grundformer. De äldre i akademins organisation måste gå på tårna och hålla jämna steg med kraften underifrån samtidigt som de representerar den samlade kunskapsmassan och erfarenheten. Häri ligger universitetens dynamik och dynamit. Universiteten är samhällets katalysator och sprängämne.

I Norge bor inte så många. Det bor ännu färre i Trøndelag och Nordland fylken. Ändå är en av våra primära uppgifter att utbilda kvalificerad arbetskraft inte bara för den framtida forskningen och den internationella arenan, utan också för regionens behov. Vad det betyder för den geografiska strukturen är svårt att säga. I synnerhet på lång sikt. Vad som är viktigt nu är att utgå ifrån de fungerande utbildnings- och forskningsmiljöer som Nord har och inte satsa på att slå isär dem. Förslaget om en förändrad geografisk organisation är besvärande i sig men lika besvärande är ambitionen att slå isär befintliga utbildningar genom att tillämpa nollintag.

Nollintag betyder att om antalet förstahandssökande studenter till ett specifikt utbildningsprogram på grundnivå är under 20 så tillämpar vissa fakulteter vid Nord ett nollintag d v s man antar inte några studenter utan man hoppas att de kommer tillbaka nästa år och söker en gång till. En 20-åring som söker en utbildning vid Nord universitet och som möts av beskedet att utbildningen inte blir av därför att utbildningen har för få sökande, kommer med stor sannolikhet inte knalla omkring i ett år och vänta på att utbildningen skall ges nästa år. Osäkerheten är för stor.

Med två år av nollintag är utbildningen i praktiken död. Genom att tillämpa denna strategi är Nord på god väg att slå ihjäl flera utbildningar. När det gäller utbildningen i media används den bristande kompetensen hos den undervisande personalen som argument för nollintag. Verkligen? Varför vill Nord försvåra och i vissa fall omöjliggöra en av de mer åtråvärda utbildningarna vid Nord? Nollintag är motiverat om antal sökande är väldigt lågt men om man använder en gräns på 20 studenter, bortser från det faktum att programmens kurser samläses med årsstudium och andra program eller missbrukar begreppet «kompetens», så missar man en poäng. Poängen är kombinationen mellan kompetens, kontinuitet, utveckling och tillförlitlighet. Studenterna eller de potentiella studenterna måste kunna lita på oss.

Vi måste våga tro på att våra utbildningar är bra. Enstaka år med förstahandssökande under 20 kan vi leva med. Gör vi inte det så kan vi stänga vissa programutbildningar på en gång. Det är också förödande för den akademiska personal som har lagt själ och hjärta i utvecklingen av ett program som de tror på när förutsättningarna ändras. Som individ i sammanhanget har man alltid ett val. Flytta eller dö (eller jobba hemma).

Den fysiska närvaron av lärare och forskare kommer i alla fall inte att bli högre genom att spela schack med studenter och personal. Därigenom mister man också möjligheten till geografisk samverkan och samarbete. Många forskarnätverk är dessutom inte geografiskt beroende genom fysisk närhet. De byggs genom kompetens och komplementaritet i geografiskt mer eller mindre obundna nätverk. Det blir inte mer forskning i geografi om Nords rektor flyttar mitt tjänsterum till Levanger och lärarutbildningen därstädes.

Våra studenter är vårt blodomlopp och själ. Utan studenter förstelnar vi i en åldrande forskningsgrupp av gamla gubbar och gummor utan drivkraft och med en bristande motivation. Att motarbeta goda utbildningsidéer, goda utbildningsmiljöer och att motarbeta studenterna strider mot själva universitetens och den högre utbildningens idé och själ. Välj bort den vägen.

Nord lägger i dag stort fokus på forskning och forskningsproduktion. Det är bra, men vi behöver också lägga större fokus på grundutbildningarna. Det handlar om att bygga kvalitet i våra grundutbildningar för utan kvalitet i grundutbildningen så blir resten lidande, inklusive vår forskning. Vi behöver satsa på de goda utbildningsmiljöer vi redan har och utveckla dem vi tror på.

Använd vår geografi och struktur som en utgångspunkt och inte som ett hinder. Vi behöver arbeta med den undervisande och forskande ryggraden för att bli bättre integrerade i vårt samhällsuppdrag som pedagoger och forskare. Att tro att detta uppstår av sig självt genom tvångsförflyttningar och tvångsäktenskap är väl möjligen dömt till svårigheter. Nord riskerar att tappa kompetens genom förhastade beslut. Nord riskerar att förlora sin regionala legitimitet genom att överge lokalsamhället. Nord förlorar styrfarten i utvecklingen mot ett kreativt universitet. Nord ser geografin som ett hinder och inte som en möjlighet. Kön (køen) till familjerådgivningen inom Nord universitet riskerar att bli lång.

…och till sist. Processen med arbetet med Nords framtida struktur har upprørt många. Det vittnar inte minst den livliga debatten och den lokala mobiliseringen om. Tillsammans bygger vi ju ett universitet. Nord i Trøndelag och Nordland. Den nuvarande processen skadar den inställningen genom att ställa fylken och studiested mot varandra. Det är i hög grad olyckligt. Kan vi inte bygga ett starkt Nord genom respekt och tillit för och till varandra istället før att ägna en massa tid åt att förkasta hela grejen?

• Les også: Flere saker om Nord universitet i Khrono