Solen av Munch pryder universitetets aula i Oslo og symboliserer blant annet «opplysning». Foto: UiO/Svein Andresen/Sidsel de Jong
Solen av Munch pryder universitetets aula i Oslo og symboliserer blant annet «opplysning». Foto: UiO/Svein Andresen/Sidsel de Jong

Giitu min oasi ovddas. Tack för vår del.

Takketale. Kanske är det så att vi måste ut av comfortzonen för att lära något vi inte kunde från förr. Så är det fint det, att vi tvivlat och tvivlar, att vi är osäkra. Kanske leder det till födsel av något nytt, skriver Lovisa Sara M Mienna Sjöberg.

(Takketale etter doktorgradskreering ved Universitetet i Oslo, desember 2018).

Vad är gemensamt för oss här i dag, som nya doktorer vid Universitetet i Oslo och som Universitetet i Oslo under loppet av några år – fler eller färre – varit en arena för? De tankarna inleder jag med några ord som Áillohaš – alias Nils Aslak Valkeapää – framfört i en psalm som han skrev mot slutet av sitt liv.

O Ipmil

Čuvge olbmuid miela

Ipmirdit amas álbmogiid

Dohkkehit oainnuid riggodaga

guldalit oavdu suopmaniid

ja deavdde váimmu láđisvuođain

eallima jođu

ráhkisvuođain

I den här delen av psalmen vänder sig Áillohaš direkt till Gud med en önskan om att vi ska vara öppna för varandra även när vi i utgångspunkten kanske inte känner varandra eller är främmande för varandra. Att vi människor ska godta att våra världar berikas med fler perspektiv. Han ber också om att våra hjärtan ska fyllas av mildhet och kärlek.

Det är av stor vikt att odla sin egen osäkerhet, vetenskapligt och fagligt, men också mänskligt och socialt.
Lovisa Sara M Mienna Sjöberg
Nykreert doktor

Så vad har då detta att göra med vad vi har gemensamt? Jag tänker kanske att i det att skriva en avhandling ligger en önskan om att bidra med något nytt i ett långt akademiskt, och kanske också samhälleligt, samtal. En nyans, ett tillägg, en förlängning eller något som pekar ut en liten annan stig än de spår som var upptrampade från förr. Gemensamt är kanske också att vi på olika sätt och i olika situationer kan känna oss osäkra inför det. Är det gott nog det vi har gjort?

Vår arena har varit Universitetet i Oslo, där vi fått utbildning, handledning och möjlighet att lägga fram det vi presterat. Akademiska samtal har försiggått här under lång tid. En sån här ceremoni har genomförts många gånger förr. Något som kanske har ändrats med åren är vilka som deltar. Möjligheten att ta utbildning på doktorgradsnivå har inte varit tillgängligt för alla alltid, oavsett eventuella intellektuella kvalifikationer. Jag är tacksam över att vara född i en tid där det är möjligt och där kompetens, i vart fall ibland, har mer att säga än vilket kön du har, vilken familj du är född in i eller vilka ekonomiska förutsättningar du har.

En del säger att en doktorsgrad nu till dags är ett körkort för en forskarkarriär, och inte ett livsverk såsom det kanske i någon grad varit förut. Det kan vara att det är sant, och det är en del både teori och praxis man ska igenom innan man är klar. Under processen händer det också att man blir försatt i olika situationer som gör en osäker.

Det gäller kanske inte alla, men en ganska vanlig föreställning är ändå att man är en slags bluff och att detta på en eller annan tidpunkt kommer att bli avslöjat. Man ser hur de runt omkring är otroligt pålästa på teorier man inte ens visste fanns och kan lägga ut om sin forskning på ett sätt som gör att ens egna primitiva försök på att verka smart, påläst och frampå verkar fullständigt fåfänga. Vi som nu tagit emot papper här idag behöver inte längre vara rädda för att bli avslöjade som en bluff, var det inte ett livsverk så var det iallafall gott nog. Så får vi fortsätta öva oss i trafiken på egen hand, som de brukar säga när man får körkort.

Kreering av doktorer i universitetets aula i Oslo desember 2018. Foto: Morten Kanne-Hansen/UiO
Kreering av doktorer i universitetets aula i Oslo desember 2018. Foto: Morten Kanne-Hansen/UiO

Så vad är då min poäng med det här- som forskare ska man ju gärna ha en poäng. Det gäller vikten av osäkerhet, som faktiskt är en förutsättning för att lära något nytt, öppna andra samtalsarenor eller komma med en ny vändning i ett akademiskt samtal. Det är av stor vikt att odla sin egen osäkerhet, vetenskapligt/fagligt, men också mänskligt och socialt. Kanske är det så att vi måste ut av comfortzonen för att lära något vi inte kunde från förr. Så är det fint det, att vi tvivlat och tvivlar, att vi är osäkra. Kanske leder det till födsel av något nytt.

Akademias roll i samhället, på sitt bästa, kan vara att ge inspel i samhällsdebatter, bidra med kunskap och belägga med olika argument. Forskning och forskare kan vara med på att nyansera och att belysa från olika vinklar. Stor säkerhet i sina uttalanden är det många som har; Trump om gränskontroll, Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson om vem som är svensk, Øystein Rushfelt, direktör för Nussir ASA, om fördelarna med att dumpa gruvavfall i en frisk fjord.

Man kan inte säga att någon av dem är bönesvar till Áillohaš, som ber om att vi ska möta varandra med undring och förundring, utvidga våra horisonter. Hur kan forskare vara med på att nyansera olika samhällsdebatter i ett debattklimat som blir allt mer beroende av appeller och starka ställningstaganden? Vi bor i en värld där det ovanför polarcirkeln där jag bor regnar i december. Såna teman berör alla och inte minst våra barn.

Ja, en avhandling är bara ett körkort, på vägar där många redan är ute och kör. Men kanske är det inte kortet som är det viktigaste, men det att vi hanterar vårt körande på ett sådant sätt att vi inte skadar oss själva eller utsätter andra för fara. Så får vi tacka UiO för att det har varit en arena för de långa samtalen, det att treva sig fram, vara undrande då en akademisk institution med så lång fartstid vet att det är bara så ny kunskap kan bildas.

Så några strofer till från samma psalm från Áillohaš. Där ber han Gud om att stärka skapelsen och göra oss, människorna mindre inflytelserika.

O Ipmil nanne sivdnádusa

Ja fála árpmu agálaš

Vuoi luondu,

Eallin,

Gomuvuohta

Sáhtášii eallit eallimis

Loktana, luoitá

Beaivvi dearri

Áiggihis áigi

Áiggi gierddus

Det var allt. Giitu mu/min oasi ovddas. Tack för min/vår del

(Innlegget er en takketale til Universitetet i Oslo 6.desember i år på vegne av nykreerte doktorer. Innlegget er også publisert på rektoratets blogg).